Bengali

Ja då har pausen börjat.

Vi ska alltså vara ifrån varandra allt som allt i 13 dagar. Känns som 300 dagar för mig.

Josse skulle börja att ha barnen, dom ska fortfarande sova och vara i sin hemmiljö så jnåag åkte till Pappa igår.. packade lite kläder, hårgelé, hårsprej, deo, tandborste och chromecasten.

Åkte upp till farsan, funderade på att köpa med mig pizza så vi kunde se en film eller nåt. Men tänkte att vi inte hade råd så velade fram och tillbaka, tänkte att vi snart får barnbidrag så kan köpa iallafall. Slutade med att jag inte köpte, har blivit klokare med pengar.

Anyway. Hoppade in i golfen, som jag fortfarande är sådär smånöjd över att jag lagade, kan sitta och mysa och tänka på det hehe, och åkte upp till pappa.

Möts av att han spelar Pink Floyd och dricker morgan.. yippey. Han frågar hur det är och erbjuder mig en grogg.. jag tackar nej, ingen alkohol för mig denna gång!

Sen pratar han om sitt jobb och rolle i 2 timmar.. precis vad jag ville höra på. Han märker tillslut att jag är sådär måttligt intresserad och säger att jag kan kolla på teve istället om jag vill. Går bort och sätter på teven, han kommer också dit och börjar direkt gläppa och prata om skådespelare som jag inte har en aning om vilka det är "jo det är ju han som var med i den där filmen Polly som ni kollade på"  -Ja för typ 15 år sen.. sen höll han på och gläppa runt på kanalerna i 10 min innan vi fastnade på "the intern" det var slutet så jag slöglodde/sov mig igenom. Ursäktade mig sen med att jag var trött och gick och la mig.

Sen så låg jag bara där.. stirrade upp i taket och saknade min familj. Tänkte på allt som jag gjort som har lett till att jag nu vid 31 års ålder ligger i mina föräldrars bäddsoffa istället för hemma med tjejen jag älskar mest i hela världen.

Tänker på hur hon tänker.. hon tänker säkert att det är skönt att vara utan mig.. vill skriva till henne, skriva att jag saknar ihäl mig efter henne efter bara några timmar, att vi skiter i den här jävla pausen och bara är med varandra istället. Jag gör inte det utan går somnar istället.. 2 timmar senare eller nåt.

Vaknar mitt inatten, 3, 4 gånger. Tror nån gång att det är en dröm, att allt är bra, att jag ligger hemma i sängen med min underbara älskade familj.. men det är inte så.

Vaknar dagen där på, av att hon skriver till mig, blir jätteglad men ser sen att det bara är för att hon ska jobba så jag ska hem till mina fina barn.

Åker hem till klockan 14 och allt känns konstigt.. det känns på något sätt som jag aldrig kännt förut. Där sitter hon, snyggare än någonsin och allt jag vill är att slänga mig på henne, krama henne, kyssa henne, hålla fast henne och aldrig släppa henne någonsin, men jag kan inte, jag får inte.

Jag säger att jag saknar henne men får ingenting tillbaka.. fan alltså, borde hållt käften.

Pratar lite med varandra om barnen, det känns som en rapport på jobbet, hur har dom sovit, hur har dom ätit? Har ni varit ute? Jag mår dåligt.. vill bara gråta, men gör det inte.. vet inte om jag ska visa hur jävla ont det gör att vara ifrån henne.

Säger till henne att det var ensamt att vakna upp utan dom och att.. men där avbtyter hon mig. Hon säger att vi inte ska prata med varandra förän på föräldrarådgivningen.. hennes ord känns som en spark i magen. Hon vill verkligen vara borta från mig.. vara borta och ta reda på om hon känner nåt för mig.

Sen säger vi hejdå och hon stänger dörren och går iväg. Jag kollar efter henne genom fönstret.. hon ser mig säkert men jag bryr mig inte. Tänker på hur snygg hon är i sina ljusa jeans, hur jävla snygg hon är i sitt nyfixade hår. Sen är hon borta.

Jag gråter. Jag mår skit. Hur ska jag fixa detta om hon inte vill vara med mig? Jag kommer gå sönder.

Sen kommer Jullan in till mig och jag torkar bort gråten ur ansiktet och när hon kramar mig och säger att hon har saknat mig så mår jag lite bättre, glömmer allt annat för en stund.

Stänger av teven och leker med henne och Oliver hela dagen, på kvällen är dom så trötta att dom somnar i soffan båda två, Oliver hos mig och Jullan under värmefilten. Bär in dom till sängen och känner mig genast ensam igen.

Ska se en film nu, försöka få tiden att gå. 255 timmar och 48 min tills vi ska träffas igen på familjerådgivningen.. men vem räknar?